Är man ansvarig för sin familjs synder? Kan man egentligen göra något för att förändra historien? Kanske kan man helt enkelt skriva om den?
När Annie blir gravid åker hon motvilligt hem till platsen där hon växte upp. Bondgården ligger i Tornedalen, med sitt egna språk, sitt eget meänkieli. Inte svenska, inte finska, något tredje, eget. Ingen blir särskilt glad över att se henne.
Det här är nämligen en familj som hukar under den mörka hemligheten. Dessutom består den av två föräldrar och tolv barn (eller fjorton beroende på hur man räknar) som aldrig någonsin dragit jämt. Där är raggaren, den duktige äldste sonen, kåkfararen, den homosexuelle sonen som skiter i vad folk i trakten tycker. Och Annie som är på smällen. Och modern som bestämt sig för att något måste hända. Och alla de andra. Och, sist men inte minst, fadern som bär på familjens mörka hemlighet. Eller snarare: fadern som är familjens mörka hemlighet. Nu är uppgörelsens tid. Snart kommer inget att vara som förut.
Testamente är en familjeroman som inte liknar något annat. Lite som om Thomas Vinterbergs film Festen släppts ner i ett Jonathan Safran Foerskt universum.