Esmeralda satt uppe på vinden i sitt barndomshem. Hon hade hittat en gammal pall, som hade blivit ommålad flera gånger. Var gång i en ny färg. Hon hade ett svagt minne av att hon brukade stå på den pallen för att kunna se sig själv i spegeln i badrummet.
Nu satt hon på den med sina jeansklädda ben, med knäna nästan upp till hakan. Det långa svarta håret hängde ner över ansiktet, och hon strök det bakom öronen med en otålig gest, för att fortsätta att läsa i dagboken som hon höll i sina händer. Några lekfulla solstrålar letade sig in genom det smutsiga vindsfönstret, vilket var helt täckt av spindelväv.
Dagboken, som beskriver Esmeraldas ursprung, ett annat än det hon trott i hela sitt liv…
Veronica Ehrlin Vilar visar i denna novell hur livet kan förändras genom att sanningen kommer upp till ytan. Inte alltid på det sättet som man själv tror.
Novellen har cirka 2 600 ord.
